Hej hej,

Ida. En roman (Modernista, översättning Johanna Mo) är knepig på många sätt, precis som sin författare Gertrude Stein. Betyder det automatiskt att man kan kasta undan den i Odysseus-högen och proklamera den ”för jävla tråkig”? Nja.

Är Ida tjatig? Ja. Finns det en poäng med det? Ja. Räcker det? Kanske. I alla fall känns den viktig att diskutera, i alla fall känner man saker när man läser den. Sorg, t.ex., leda... samma saker som man känner när man besöker perezhilton.com. Ändå fortsätter man att besöka Perez Hilton. För att man inte kan låta bli, för att man dras till ledan i kombination med tragiken. För att människor är intressanta hur tråkiga de än är.

Ida är inte en roman som man läser med hjärtat, liksom man inte direkt kollar på Entertainment Tonight med hjärtat. Det är distansen till Ida som intresserar en i boken. Distansen mellan berättaren och Ida. Distansen mellan Ida och Ida, som ryms i ett bindestreck, Ida-Ida. Just därför är förhållandet mellan läsaren och Ida – läsaren och romanen– av naturliga skäl svalt.

Ursäkta om jag tjatar, men: måndag den 26 mars klockan 19 diskuterar poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal och författaren Martina Lowden Ida. En roman av Gertrude Stein i vår litterära salong Souterräng. Du är väldigt välkommen dit – läs mer här. Och köp Ida. En roman här.

Bästa hälsningar,
Elise