Lokko 1999–2009

Pris: 259,00

Om

Andra delen i Andres Lokkos samlade - 882 sidor till!

UR BOXENS BAKSIDESTEXT:
Hur beskriver man Andres Lokko?
Det beror på vilken Andres Lokko man talar om. den mest inflytelserika svenska musikjournalisten i modern tid? Kulturjournalisten och litteraturvetaren? Satirikern och humoristen från Killinggänget? Den politiskt engagerade krönikören? Den intellektuella ironikern från 1990-talet? Var det inte han som var chefsredaktör för tidningen POP? (Eller var det chefsideolog han var?) Författaren som annekterade musikkritiken som sin plattform för att under två decennier spana efter den tid som flytt i en följetong om ett brustet hjärta som vägrade läka? Eller den numera vuxna dramatikern, korrespondenten, kritikern och Guldbaggenominerade manusförfattaren vars livslånga anglofili till slut fick honom att lämna Sverige för sitt älskade London?

I dessa två volymer (Andres 1989–1998 och Lokko 1999–2009) samlas för första gången ett urval av modernisten Andres Lokkos bästa texter. Ett flertal är tidigare opublicerade. Och några, ärligt talat, tidigare refuserade.

De två volymerna innehåller:
• 20 års texter i urval
• 582 artiklar
• 1.732 sidor
• 4.719 registerposter

ANDRES LOKKO, född 1967, är dramatiker och kritiker. I drygt femton år har han skrivit om kultur, i synnerhet om popmusik. Under största delen av 90-talet var han självutnämnd chefsideolog på tidningen Pop. I dag verkar han bland annat som krönikör för Svenska Dagbladet och är bosatt i London.

Utdrag

Recensioner och pressklipp

Babel
Daniel Sjölin om Andres Lokko
»En brinnande folkbildande pedagog.«
»En passionerad musikmänniska som har ett otroligt hjärta.«
»En mäktig tyckare som vägrar överge sin goda smak.«
»En förebild för en hel generation.«

Svenska Dagbladet
Rakel Chukri
»Mer än något annat skriver han en hel generations historia. Att gå igenom hans listorgier är att återuppleva varje år mellan 1989-2009. Det gör Lokko till en skicklig ciceron för den ironiska och sedan postironiska generationen.«
»Det sjunger om sidorna när Lokko målar upp bilden av sitt musikaliska pardis.«

Dagens Nyheter
Jonas Thente
»När man får Lokkos texter serverade så här i kronologisk ordning kan man dela upp honom i tre faser: Den passionerade pedagogen (1989-1999), Den bittre gubbjäveln (1999-2000), Den självgode men klädsamt ödmjuke och cyniske snobben (2000-). Samtliga stadier är lika intressanta och briljanta.«
»Andres Lokko är lite av 1990-talets Pär Rådström eller kanske Beppe Wolgers. Två generationers musik- och stiljournalister har följt honom – vare sig de erkänner det eller ej – och minst en roman har skrivits om hur det känns att vara besatt av honom.«

Sonic
Patrik Svensson
»Hans sätt att gestalta – stilistiskt, journalistiskt, litterärt – den egna upplevelsen var helt enkelt väldigt begåvat. Texterna var vackra, gripande, rytmsäkra.«

Göteborgs-Posten
Lars Åberg
»Knappast någon svensk skribent slår Lokko på fingrarna när det gäller att gestalta populärkulturen som stilövning (…).«

Norrköpings Tidningar
Mats Granberg
»Lokkos artiklar sålde skivor, vilket är en god sak hos en kritiker om det paras med analytisk skärpa och en medvetenhet om sin roll samt - viktigast av allt - oberoende. (…) Jag läser artikelsamlingen som en berättelse om oberoende, om att vara trogen sina ideal.«

Helsingsborgs Dagblad
Johan Malmberg
»Om något är utmärkande för honom som skribent är det allvar och närvaro. (…) Det är faktiskt en alldeles vindlande resa att hänga med genom de här böckerna som går att läsa i ett svep, trots att de egentligen är så tjocka att de praktiskt sett är smått oläsliga. Men de utgör samtidigt en sammanhållen studie av en skribent som lägger kloss till kloss i sin bildningsresa där han skriver fram det modernistiska projektets alla avlöpande meandrar inom (populär)kulturen: modet, musiken, litteraturen.«
»1732 sidor mellan två gräddvita pärmar, som vore de visitkorten som spolingarna försöker bräcka varandra med i “American Psycho”, klädda med två oljemålnigar på omslaget av den brittiska konstnären och underbarnet Christian Furr. Det är liksom inte alla utgivningar som får en att le redan vid första ögonkastet. Men här, ja, man får älska pretentionen.«
»Jag kan nog tycka att Lokkos politiska ådra – som träder fram så tydligt mellan dessa pärmar – är noterad men inte uppmärksammad efter förtjänst.«

Bodil Malmstens blogg
»Jag har läst Andres 1989 - 1998, första delen av Andres Lokkos två artikelsamlingar; det är hypnotiskt – jag är fast, skakad och rörd, min bröstkorg är uppsliten, mitt hjärta svämmar över av tacksamhet för att det finns stilister, humorister som bekräftar den eviga sanningen: Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, att det är litteratur.«